ibland när jag ser folk som går i 7an/8an som gör exakt samma sak som jag gjorde, får jag så ont i magen, vill bara skrika åt dom att det inte hjälper, man går inte ner i vikt att att inte äta. Man blir inte snyggare att inte bli mätt.
Jag minns så väl dagarna jag stod hemma varje morgon och kollade mig i spegeln "men idag ser jag iaf okej ut, min mage syns inte så mycket i den här tröjan" Och det kan bro på att tröjan var jätte förstor. Detända jag gjorde på morgonen va att gå upp klä på mig, var mamma hemma gjorde jag en macka men slängde den på vägen. Ibland när hon jobbade tg jag till och med bara bröd och la direkt i soporna. Så hon trode jag hade ätit. När jag väl va i skolan var jag rätt hungrig. Men det brukade alltid gå över framåt lunch när jag drack ett glas vatten när alla andra åt. jag kollade på alla andra som var så mycket smalare och hade mycket finare kläder än mig. Kännde att jag bara ville spy för jag hae så himla stor mage, och inte snacka om mina lår jag tyckte att jag hade. När jag kom hem från skolan sa jag alltid "det var så himla god mat i skolan så jag orkar inte äta mer hemma" jag vet att jag sa så rätt många gånger till mamma, eller att jag åt hos en kompis. Och jag tänkte inte ens på vad jag höll på med. jag tyckte att jag gick ner i vikt på ett bra sätt, bara att jag ljög lite för mamma. Men det var inget jag tänkte på.
Jag höll på så rätt länge. Tillslut började jag få gula ringar runt ögonen. Och började bli yr och blev svart för ögnen nästan jämt. Mamma beställde tid hos läkarn och det första hon sa när hon såg mig var typ " men äter du verkligen som du ska" jag vet att jag sa fort " JA" och kollade på mamma. Jag såg att hon började tänka. Min läkare föreslog iaf att mamma skulle göra bacon ägg och vitt bröd till mig till frukost.

Jag visste att nu skuulle allt komma fram. Hur jag åt och inte åt . Jag visste att mamma skulle bli arg. Och det blev hon. Men det hon sa " jag är mest arg på mig själv, för det har gått så lång tid och jag har inte märkt nåt" och det tog så hårt på mig. Jag tror jag aldrig mått så dåligt som jag gjorde när hon sa sa det där. Istället för att låta mamma hjälpa mig och fixa allt. Så började jag kaxa och sen skulle jag flytta till pappa sa jag. Och det gjorde jag. Jag åkte dit och åt. Allt för att jävlas med mamma. För pappa visste ju inte att jag inte åt? Men jag ville att dom skulle hålla medmig och försvara mig. Därför åt jag. Sen efter kanske två veckor saknade mamma och jag varann alldeles för mycket. Så jag flyttade hem. Och mamma gick upp varje morgon med mig, såg till att jag åt frukost. Jag minns att hon alltid gjorde te. Och det kan jag aldrig tacka henne för. Att hon verkligen ställde uppoch fixade allt till rätta.



Och när jag ser hur andra tjejer gör lika som jag. Så vill jag bara säga att det funkar inte. Gör man såhär så har man alltid kvar gula hemska fula ringar runt ögonen. En mammas oro att man ska sluta äta igen och de är det värsta som finns.