Jag förstår inte var sympatin för andra tagit vägen. Vart är mänsligheten påväg?
Jag blir så ledsen, och arg. Ända sen jag vart liten har jag fått skit. Jämt. Alla bråk eller om någon gjorde nåt får jag skiten, även fast det kanske inte är jag som gjort nåt.

Jag förstår inte varför man ska förstora upp saker så. Varför måste man överdriva allt? varför kan inte saker bara vara som dom är. Jag ogillar folk som hela tiden måste ha nåt för att få uppmärksamhet. Är det inte bryta foten så är de att mormorn ligger på sjukhus. Och det värsta är att jag alltid går på saker, tycker synd. Sen är allt bara ren lögn. Allt för uppmärksamheten. Och då står jag där som en idiot som går på, gång på gång.

Varför är det så svårt att vara barn och ungdom. Alla säger att man ska vara så lycklig av att gå i skolan. Eller också " det blir bättre, om några år slipper du skolan och kommer må mycket bättre" men jag mår helldre bra nu, än om några år. jag mår väl inge bättre för att veta att jag troligtvis mår bättre om några år. Det är ju NU jag lever.
Alla mina skolår har vart ett rent helvete. Inte för jag blivit mobbad eller utfryst. Utan just för det finns så många falska människor. Läxor, prov. Det är sån jävla press på en i skolan och somom inte det räcker så har man andra folk man bråkar med och lärare som är orättvisa. Det är inte just pressen i skolan som gör att många ungdommar i skolan mår dåligt över. Det är så mycket runt om. Särsilt 7an till9an . Alla ens kompisar förändras tycker man, och man gör det själv också. Man växer ifrån varann. Det är så mycket som händer. Och jag känner att jag bara babblar på allt nu, väldigt krångligt inlägg. Men just nu är jag så ledsen, och arg och vet inte vart jag ska ta vägen.


Jag vågar inte säga något längre. Säger jag det ena blir jag betraktad som en idiot. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Finns alltid massa bessevissar vart man  än är. Som tror dom är så bra och kan styra alla andra. Och jag tål inte sånt. Folk får tycka vad dom vill om mig. Jag vet ärligt inte om jag orkar bry mig längre.